UPPDATERAD 2002-07-22

Välkommen till

Vaket.nu

 

Start
Dagbok
Detta händer
Peter
Christer
Magnus
Brasfiske
Bildkåseri
Fisketips
Prylar
Gästbok
Länkar
FiskeForum

DESIGN & REDIGERING:
IM NILSSON

Tillbaka ] Öringen ] Butcher Fiske ] Slagnäsforsen ] [ Fiskehistoria från Jersey ]

Fiskehistoria från Jersey

TEXT: JÖRGEN STENBERG FOTO: PETER NILSSON

I början av 80-talet fiskade jag mycket i havet runt kanalön Jersey, och en kväll berättade en lokal fiskebroder följande - enligt honom - sanna historia. 

Killen hette Chris, och åkte varje år tillsammans med ett gäng fiskekompisar på en "grabbvecka" till ön Alderney för att fiska i havet och grundligt inspektera pubarna på
land. Ungefär som när Piteborna åker till Miekak med snöskoter .

Det blev många tunga mornar, och särskilt en morgon var extra jobbig när man redan efter ett par timmars sömn väcktes och allt annat än fräscha hasade sig ner till
den i hamnen väntande fiskebåten. Till råga på allt blåste det en liten kuling från väst och ett fint regn blötte ner den sorgliga truppen redan innan de kommit in i båtens
skyddande kajuta. 


OBS! Personerna på bilden har ABSOLUT inget samröre med personerna i texten...
Sjön blev raskt grov utanför hamninloppet, och kamraten John lämnade snabbt värmen och gemenskapen för frisk luft, regn och vind ute på däck. Väl framme på fiskeplatsen, fann kamraterna honom hängande över relingen på ett sätt som inte kräver några ytterligare förklaringar. Efter någon timma var det någon vänlig människa som gjort i ordning ett spö till John, som mellan körarna lyckades mata ut den agnade kroken och sänket de 10 metrarna ner till bottnen och den förväntade havsålarna. - Det var alltså havsål i första hand man var ute efter på sina turer, eftersom vraken runt Alderney är kända för monsterexemplar på över 40 kilo. 
Men John hade det svårt med motivationen. Efter ett par timmar orkade han inte står och hänga över relingen, utan han hade gått ner på knä med bara huvudet hängande över kanten. Spöet hade han lutat mot relingen, och höll det stående genom att klämma klingan mellan kroppen och trävirket. Om han haft napp eller ej, visste varken han eller någoannan. Livet var för jävligt. Och värre skulle de bli. 

Vågorna var obarmhärtiga, och vinden gav dem heller ingen chans att lägga sig till den ro, som skulle ha gett stackars John lindring i sin sjösjuka. Han började nu komma in i det tillstånd när det blev dags att slå en tamp runt hans midja. Dels för att hindra honom att ramla och slå sig, och dels för att hindra honom från att hoppa i för att bli kvitt sjösjukan. Det låter vrickat, men en riktigt sjösjuk människa kan bli så desperat. 
Medans kamraterna surrade John, var det någon som tyckte han såg så eländig ut att det inte bara kunde bero på sjösjukan. Mycket riktigt! John hade kräkts ut sina löständer! Övergommen låg numera på havets botten, och den blott 30-årige John hade i ett nafs åldrats 30 år till... 
Trots sitt miserabla tillstånd, blev John ännu sämre när det stod klart för honom att han skulle få tillbringa resten av veckans pubsvängar med ett allt annat än sexigt underbett, som garanterat gjorde att han skulle få behålla sin ungkarlsstatus även efter denna resa. Självförtroendet i umgänge med damer var skralt redan innan.

Till slut gav John upp, tumlade på rygg och somnade med huvudet på en tackelbox. Spöet fick fiska bäst det kunde där det låg på däcket. Kamraterna fiskade också dåligt, och det började gå leda i det hela. Så småningom öppnades en eller annan öl för att fördriva tristessen, och i takt med ett ökande antal tomflaskors klirrande på däck, blev sällskapet lite muntrare. Alla utom John som nu sov den utmattades tunga sömn. 
Naturligtvis började man efter en stund få allt mer roligt åt John och hans incident med tänderna, och plötsligt fick någon iden att man skulle spela honom ett litet spratt.
Johns bete halades snabbt upp, och byttes ut med en nästan identisk lösgom som den som John tidigare offrat till havsguden. En av kamraterna hade samma typ av protes, som nu efter att ha fästs stadigt på kroken släpptes ner till botten. 

Alla återgick till sitt fiske. Efter en stund, på en given signal vrålade hela gänget för full hals att John hade napp. Inte ens sjösjuka och baksmälla i kombination kan få en sann fiskare att inte flyga på fötter av ett sådant vrål, och på bråkdelen av en sekund stod John där med spöet i hand med röda ögon fixerade på spötoppens rörelser. 
När inget livstecken kom nerifrån djupet, beslöt han sig för att dra upp och kolla om fisken tagit betet. Kamraterna följde intresserat intagningen, och kunde inte helt hålla
tillbaks fnissningarna när lösgommen bröt vattenytan. 
John märkte dock inget av detta, utan stirrade bara först häpet och sedan hänfört lyckligt på den tämligen groteska fångsten. Försiktigt lyften han in gommen över relingen, tog loss den från kroken, torkade av den och stoppade protesen med ett triumferande leende på sin plats i munnen. Han jobbade en stund med tunga och underkäke för att försöka på gommen på plats, men tog till slut ut protesen och utbrast besviket: 

-Det här är inte mina tänder! Varvid han sedan slängde tillbaks dem i havet ....

Jörgen Stenberg

 

Allt material i denna webbplats skyddas av upphovsrättslagen och får inte kopieras utan tillstånd.

Denna site är optimerad för Internet Explorer 5.x och upplösning 1024x765